circustiger

Nu:
Bright Eyes - Laura Laurent
Bright Eyes - Bad Blood
Kent - Det kanske kommer en förändring
David Bowie - Heroes
Velvet Underground - I'm waiting for the man

Med min hand vilandes mot din rygg tänker jag att jag släpper dig aldrig. Mitt hår får lockar. Det är snöstorm ute och andra stormar inne. Inuti. We can be heroes.

På väg till Ica. Jag lyssnar på A lung med The knife. Ser fyra killar i 20-års åldern bakom en bil. Ser hur en av dem höjer armen handen näven och slår. Hur den träffade faller, rasar till marken. Alldeles lätt ser det ut, inte ens brutalt. En höjer armen och slår och den andre faller. Men det är brutalt. Och när jag kommer  upp jämsides med dem ser jag hur en kille med ljust hår ligger på marken och hur en kille med mössa pratar häktskt. Hur killen med ljust hår sakta reser sig upp, tittar oroligt och iakttar. Det står två andra killar lite vid sidan av, som för att hålla vakt. Jag ställer mig och tittar. Tittar och tittar. Och de två kollar på mig, i marken, på mig, i marken och jag säger  ”går det bra?” Vilket egentligen kan tolkas till vad som helst, men jag tror att tonfallet gjorde det ganska klart vad jag menade. De säger ”ja, det gör det”.  Jag svarar med ett tveksamt okej. Börjar efter ett tag gå långsamt framåt, men vänder mig om ungefär varannan sekund. Struntar i att jag ser ut som en idiot. Tänker att om de slår igen då. Då jävlar. När jag är säker på att de lämnat honom och går bakom mig så slappnar jag av och börjar gå snabbare. In på Ica. Och de passerar mig där. Tittar undrande på mig. Kanske nyfiket. Och jag undrar om de ser besvikelsen i mig. Att igen igen igen bli så besviken.

När jag betalar i kassan tittar killen som jobbar där mig i ögonen. Länge. Fast han alltid annars bara slänger korta ögonkast.

En trettiominuter lång promenad:

Snön knarrar under mina bruna kängor med högt skaft och snörning. Kanten på den svarta kappan blåser lite i vinden och från ipoden strömmar Jocke Bergs lite rispiga stämma. Han sjunger att om jag hade lite kärlek så var den till dig och jag går snabbare. Vänder blicken uppåt och det landar små sjok av snö på min kind. En verklighet. Och en annan: Jag blickar uppåt eftersom jag hört ett ljud från ett träd som låter misstänkt en galen fågel med antagligen både fågelinfluensa och salmonella. Det lossnar snö från träden och ner över mig. jag vet ej var jag ska fokusera blicken när det finns så många punkter så jag står skelögd medan det lägger sig klibbande mot kinden. Tio minuter senare halkar jag på en isfläck samtidigt som jag i fallet kommer åt volymen på ipoden vilket resulterar i högsta volym ÄLSKLING DET ÄR LIVET SOM LEKER DET LEKER MED OSS NU just när mitt knä smäller i backen. Jag reser mig upp och svär. Linkar hemåt mot en frodig kopp kanelte.

 
Om man tänker på ickevålds-filosofin tänker man nog framför allt på Ghandi. 1948 blev han mördad av en man med extremistiska drag. Skjuten med flera skott. Sedan hängde man hans mördare tillsammans med en annan konspiratör. Och
det är så sorgligt.

He whispered
"It's the atrocities of your story
Of your story"

Tre saker som gör en skitförbannad när det kombineras med en aggressiv pms:

- Lågenergilampor. Man går in i ett rum för att leta efter något specifikt och tänder lampan för att kunna se något. Det är mörkt ungefär hur länge som helst ändå och man snubblar och hittar ingenting och det är precis det där grumliga ljuset som får en att vilja slåss med först bästa.

- När ens föräldrar och syskon kollar på en. Eller pratar med en.

 - Att jag gjort en deal med mig själv att åka längdskidor varje dag tills tisdagskväll. Och när jag ger mig ut på dagens/vinterns första tur så sträcker jag mig i benet redan när jag kliver ner för trappen. Den är ungefär 20 cm hög.

Yeah they went wild.

Yeah they went wild.

Yeah they went wild.

Jag och Mill går på bio och ser luftslottet som sprängdes. Ibland håller vi varandras händer och skrattar när ingen annan skrattar, bara för att det kommer sekvenser i filmen som går att koppla direkt till våra internskämt och det blir så fruktansvärt roligt. Jag äter godis tills jag mår illa men det är sjukt himla fint och vi älskar Lisbeth Salander, vår manshämnerska och vi jublar och hurrar.





Now it's all laid out in front of you,
And that's half murdered the mystery.
Are you still to shy to describe?
Now the whole world is waking up.
A ribbon cut for the opening.

Detta inlägg är en hyllnig till ladugården och kossorna som bor där (folk brukar skratta och ja, det är ju ganska komiskt, brukar själv ofta skratta åt mig).  Med risk för att låta nördig då (som om jag inte gjort det redan..); Jag älskar att jobba i ladugården jag älskar korna jag älskar när jag vårdar bebiskalven som mår dåligt tills hon mår bättre och hur varma dem är och hur 454 Sally brukar följa mig när jag spånar eller helt enkelt lukten av hö dynga varma kor och kaffekokaren i fikarummet. Det är helt fantastiskt. 

Lite så här:

Vill prenumerera på knäckebröd. Tänk att få en hel drös knäckebröd i brevlådan varannan vecka för extrabra prenumerationspris. Hur bra hade inte det varit för en sådan som mig som älskar knäckebröd.
Annars så vill jag bara lyssna på musik. Typ Ensamhushålls cover på vinternoll2, Laura Laurent av Bright Eyes eller Frankenstein av Antony and the Johnsons. Och jag saknar Berlin. Fotot är på min bästa vän i Berlin. Det var antagligen den bästa veckan i mitt liv. Minns fortfarande hur man sa ”jag har en böld” på tyska eller hur fult tv-tornet var.Finast var att se lite av Andy Warhols konst på konstmuseum, se missbildade bebisar i formalin på medicinska tills man grät av skratt, att dansa till dreaming of you på en klubb med en stulen tequilaflaska från baren eller att äta elva chipspåsar på sex dagar. Och mycket mer. Oj, nu blev jag sentimental.

Det har varit fruktansvärt kallt idag – igen. Traktorn ville nästan inte starta och vattenkopparna till kalvarna hade frusit.  Jag har försökt skydda ansiktet genom att knyta halsduken runt ansiktet likt en rånare. Bönderna har en bordercollievalp som är tio veckor gammal och har jättesmå ögon. Och troligtvis är det en kalv som har fått B-vitaminbrist, vilket är himla otäckt. Förutom det ett totalt lugn i kroppen.

 Har bestämt mig för att ta tag i mina matvanor på riktigt nu, att inte bara äta nudlar, knäckebröd och gröt varje dag, lunch som middag. Så nyss var jag och handlade mat för fyra hundra kronor. Aj. Hade hellre lagt pengarna på galna skjortor från myrorna. Men det är väl kanske inte så det funkar. För pengarna fick jag i alla fall bland annat; ca 64 knäckebröd, lax, en liten låda körsbärstomater, ”fasta potatisar” (trodde alla potatisar var fasta?), keso och godis (måste ju få unna sig).

 Önskar att man kunde känna sig manad till att diska lite oftare. Jag menar, nu sitter jag här igen och dricker te ur plastlådor bara för att jag inte orkar. Och varför hällde jag ut hela min väska på soffan, jag orkar faktiskt inte plocka bort det. Det är inte lätt att vara lat alltid. Jävligt knepigt faktiskt.

 Imorgonbitti ska jag ställa klockan på kvart över fem. Jag jobbar alltså helg och är själv i ladugården. Vilket brukar vara mysigt, men ibland lite kaos (som i somras när korna rymde ett på natten).  Nej fy nu blir det långrandigt här.

Snart ska jag till jobbet och sedan träffa Adam. Jag saknar våren, eller hösten. Årstiderna som mest räknas till övergångar. Det finns inget riktigt konstant i vår eller höst, kanske det är det.  

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden -
 så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Vad ska man säga. Väckarklockan ringer klockan sju och jag vill döda. Men masar mig upp och gör mig i ordning för att åka till läkaren. Precis när jag är på väg ut genom dörren ringer hon och säger att hon är sjuk och att vi måste bestämma en ny tid. Jaha. Jag är fruktansvärt trött men bestämmer mig för att inte gå och lägga mig, eftersom jag måste vända tillbaka dygnet (börjar ju faktiskt jobba på fredag igen). Så istället kokar jag enormt mycket kaffe som jag myser med samtidigt som jag stickar framför tv:n.  Självklart börjar jag må fruktansvärt illa och här sitter jag nu. Med tusen miljoner saker att göra och ont i ögonen och illamående. Men det jag MÅSTE göra är följande: Köpa syrsor till ödlorna ( hur är det möjligt att djurmagazinet kan ta fyra kronor för EN sketen liten syrsa?!) och ringa maya om att eventuellt lämna av kackerlackorna (också ödlemat. Dock är de bannade från hemmet eftersom mamma fick panik) hos henne.


Det jag VILL göra idag är följande:  Läsa  ”fjärilen i min hjärna” av Anders Paulrud. Vara nyttig. Dricka te. Bränna en skiva. Gå i ide några månader.

Man kan verkligen citera Kent i alla sammanhang. Till exempel skulle Beskyddaren kunna vara Jabbathehuts, i Star Wars, låt:


Jag försökte vara speciell,
Jagad, smal och glansigt blek
Men med fläckar är jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
Men det kräver att man har
Gener och anlag
Och det har inte jag

Och det tar hundratals år
Att dölja felen
Jag är ljusår ifrån
Vanställd och skelögd

Om tre och en halv timme ska jag upp och iväg. Herregud vill inte.

Jag har börjat att få svårt att sova på nätterna. Så nu sitter jag här och lanar med en joltcola. Skoja. Sitter och lyssnar på Sunday morning med Velvet Underground för att den gör mig lugn samtidigt som jag dricker te. Den goda nyheten är att cdspelaren ej är trasig (tack gud) och att jag med glädje lyssnat på min Pakistanska pop. Dock har jag insett att det är mycket troligt att jag lyssnar på något som är Pakistans motsvarighet till vår Lena ph eller Magnus Uggla, vilket gör att det hela inte känns helt hundra.Men vafan.





Sunday morning and I'm falling
I've got a feeling I don't want to know
Early dawning, Sunday morning
It's all the streets you crossed, not so long ago


Watch out, the world's behind you
There's always someone around you who will call
It's nothing at all

Idag provade jag den älskade cirkuskavajen från monki. Den heter även ”Dolores blazer” och är mer än fabulös. MEN. Den sitter som satan och är inte skön och jag är SÅ ledsen för det. Därför blev jag tvungen att unna mig två garnnystan till halsduken jag håller på att sticka och en underkläd. Plus att jag lånade en skiva på biblioteket med pop från Pakistan, tror att det kan bli intressant. Problemet är dock att det verkar som om jag tagit sönder cd-spelaren, vilket är ytterst deppigt.  Särskilt eftersom det är min lillasysters. Vilket betyder katastrof.

Jag har åtta pass kvar att jobba på online innan jag är fri. Så jag passade på att jobba idag och fick sälja damernas värld. Bland annat  ringde jag till en tant som sa att hon : INTE ville köpa Damernas värld sedan dem utnämnt Anna Odell till årets modigaste. Och jag som var trött och förvirrad tänkte jaha okej men WHAT, VAD är det Anna Book har gjort som jag missat. Men insåg såklart efter vi lagt på hur det låg till och att jag förirrat mig igen. Vilket var lite snopet, det hade varit intressant att höra hennes åsikter. Fick sedan höra att jag var en krigarprinsessa av en coach vilket fick mig att bli så taggad att jag lät som Gunde Svan i två meningar  och sedan  mådde jag dåligt över det.

Annars så läser jag en bok om en grupp kvinnor som tar ihjäl mansgrisar  och jag  inser att jag ligger och  jublar. Känner dock att jag måste tillägga att det är som mill säger: Vi hatar inte män, vi hatar mansrollen. Det är precis så det är. Vi hatar mansrollen.

Detta har hänt än så länge:

Vaknar skitförbannad men tack och lov med min bästa vän. Vi äter mackor och hon hånar mig för att göra skidbacke i osten. Men jag vet att hon delar samma äckel över ostkanter som jag, eftersom det faktiskt var hon som överförde ostkantsfobin till mig (dock samtidigt som hon själv lyckades lämna den). Sedan åker vi med bussen till stan för att jag ska jobba på Online och hon ska hem.

Som vanligt tar jag tillflykt mot kaffeautomaten när jag väl lyckats ta mig in genom portarna till den grymma telefonförsäljarvärlden. Det går dåligt att sälja ”allt om mat” och det låter flera gånger som om jag säger att jag ringer från ”automat” istället för ”allt om mat” bara för att jag sluddrar för att jag är trött. Ljusglimten blir dock när jag slutligen säger upp mig efter mitt jobbpass på fyra timmar. Vandrar hemåt småflinandes medan jag lyssnar på kids på högsta volym och tänker 8 MÅNADER KVAR INNAN JAG OCH MIN BÄSTA VÄN FLYTTAR TILLSAMMANS. När jag kommer hem firar jag med mycket mat och bastar tills jag ser ut som en kräfta och tror att jag ska svimma.